NÅGOT OM BRUKET
AF
NATIONALDRÄKTER
AF
MÄRTA JÖRGENSEN
f. PALME.

FALUN.       FALU-KURIRENS TRYCKERI 1903.
(Inknackat av Bo Skräddare 2001.)

Hos hvarje folk med en egen, ursprunglig kultur ha användts och användas ännu på sina ställen för de olika nationerna särskildt karaktäristiska dräkter, s. k. nationaldräkter, t. ex. i Sverige, Norge, Skotska Högländerna, Bretagne o.s.v. Efter hand som kulturen i de olika länderna fått en mer kosmopolitisk prägel, ha dock dessa dräkter på många ställen försvunnit, och de, som här och där ända in i våra dagar af befolkningen bevarats i bruk, visa äfven de tendens at så småningom dela samma öde.

 Måste man nu anse detta bortläggande af den för ett land eller en landsdel typiska dräkten som bevis på stigande upplysning, eller månne orsaken är att söka annorstädes? Det bästa svaret på denna fråga lämnar, hvad svenska förhållanden beträffar, och det är ju endast sådana, som i det följande åsyftas, vår framstående målare Carl Larsson. Han säger på ett ställe i sitt arbete "Ett hem" om svenskarnas olika sätt förr och nu att pryda sig själfva och sina bostäder följande: "Och dräkterna! Tänk hur det svenska folket såg ut, när det, strålande af färg och hälsa, stod och lyste i söndagssolen på kyrkbacken! Hur ser det nu ut i de bättre afvlagda manskläder de köpt i staden! Slipper jag säga ordet. Hvarför var det så mönstergillt förr i tiden och så ovederhäftigt nu till dags?
    Jo, därför, att man förr inrättade sig efter klimatets kraf och lät själfva folkkaraktären ge sin prägel åt den konstnärliga utstyrseln, under det man nu anser sig böra följa utländska mönster, i går parisiska och berlinska, i dag engelska och amerikanska. Men, snälla ni, låt bli det! En svensk man upphör nästan att vara en svensk man i och med han lyckats bli "fin herre". Detsamma gäller äfven dig, bastanta landsmaninna!
    Därför, o svensk, rädda dig i tid, blif åter enkel och värdig, var hellre klumpig än elegant, kläd dig i skinn, päls, läder och ull, gör dig bohag, som passa till din tunga kropp, och sätt på alltsammans de starka färger, ja, de s.k. bondgranna, hvilka äro nödvändiga såsom motsättningar till den djupgröna furuskogen och den kallhvita snön, samt låt din hand otvingad på bohag skära ut eller måla de snirklar han vill och kan. Då skall du blifva lycklig i känslan af att vara dig själf, dig skall väl gå, och du skall länge lefva på jorden."
    Hvad Carl Larsson i det ofvan citerade hufvudsakligast betonar är ju svenskens stora benägenhet att öfverskatta allt utländskt och ringakta, hvad det svenska folket själft burit fram ur sin fantasis rika fatabur. Och månne vi ej just däri få söka en af orsakerna, ja, kanske den förnämnsta, till allmogedräkternas bortläggande. En annan är den, att den nationalklädda allmogen vid besök i städerna eller annars vid sammanträffande med mera "civiliceradt" folk märker, att deras dräkt väcker uppmärksamhet, ja, t.o.m. gör dem till föremål för simpelt tilltal, som de utan den karaktäristiska dräkten skulle undgå. Att de anspråkslösa landtborna under dylika omständigheter föredraga att "klä' om sig", som det heter på dalspråk, d.v.s. bortlägga den traditionella dräkten och "klä' sig som andra", att de föredraga detta framför att behålla den dräkt. som utmärker deras samhällsställning och hemort och gör dem till föremål för uppmärksamhet, är ju mindre att undra öfver. Helt annorlunda skulle det nog vara, om både den ene och den andre i ord och handling ådagalade, att han i allmogedräkterna lika mycket såge det svenska som det "bondska", lika mycket det praktiska som det "landtliga" och följaktligen ej i deras ursprung funne ett hinder för deras lämplighet äfven som stsdsdräkt. Då skulle säkert denna allmoge, som nu till följd af ofvannämnda missförhållande ogärna bär den fäderneärfda dräkten, icke längre blygas att bruka den utan i medvetande af att därvid vara i sin fulla rätt utan tvekan bibehålla densamma.
    Att den moderna kvinnliga dräkten i de flesta afseenden lider af en mängd olägenheter, jämförd med nationaldräkten, torde vara lätt att bevisa: man behöfver blott nämna sådant för den förra utmärkande som släpande kjolar, snörlif, kragar, som verka som halsjärn, ärmar, som ibland göras så snäfva, att de lägga hinder i vägen för snart sagdt alla armrörelser, ibland åter tages till så vida, att halfva tygmassan eller ännu mindre vore lagom. Hvad åter den moderna mansdräkten beträffar, måste ju erkännas, att den är utarbetad efter praktiska och hygeniska principer. Den har ock under ett helt århundrade bibehållits i ungefär samma snitt och tyckes alltså befäst i sitt välde i hela den civiliserade världen, (ehuru väl en och annan ur estetisk synpunkt torde önska den något annorlunda både i färg och snitt). Anmärkningsvärdt är ock, att i flere socknar (t.ex. Floda) i Dalarne, det landskap, som trognast bevarat sina folkdräkter, har den ursprungliga mansdräkten nästan helt och hållet undanträngts af den moderna, under det att kvinnorna alltjämt hålla fast vid det klädselsätt, som användts af mor och mormor och så århundraden igenom. Det är också den kvinnliga dräkten, som i det följande åsyftas.
    Om det nu erkännes, att ett nationellt klädesätt erbjuder så många fördelar framför det af utländska modetidningar förestafvade (ty våra svenska modetidningar äro ju endast, i hufvudsak åtminstone, kopior af utlandets), så måste det ju gräma hvarje fosterländsk människa, att vårt lands döttrar blindt ställa sig i utläändska modegalenskapers tjänst i stället för att taga vara på det vackra, som våra nationaldräkter erbjuda. Denna svenskarnas svaghet för det utländska har för öfvrigt tagit sig många uttryck. Så fick i slutet af 1700- och början af 1800-talet det franska språket nästan alldeles uttränga det svenska som sällskapsspråk. Liksom sedermera en fosterländsk fläkt kom detta mod att försvinna, så att man sedan ej längre blygdes att föra sitt samtal på ren svenska, kunna vi ju hoppas, det i våra dagar på klädedräktens område en fosterländsk, sund anda snart kall göra sig gällande och frigöra de kvinnor, som inse, att de slafva under utländskt ok, och som äro nog själfvständiga att vilja bli kvitt detsamma och i stället gifva rum åt svenskt dräktbruk. Ja, hvarför skulle vi ej mera allmänt kunna använda våra egna vackra allmogedräkter? Eller kanske någon med rimliga bevis kan styrka, att det ligger större berättigande i allmogens efterhärmande af stadsbons dräkt än i de s.k. bildades efterlikning af allmogen?
    Hvad nu modeväxlingarna inom kvinnovärlden beträffar, så skulle kanske undergifvenheten under det unländska tyranniet vara mindre, därest kännedomen om parisermodens uppkomst vore allmännare och ifall där hos kvinnan funnes litet mindre af den falska blygsamhet, som är rädd att bryta mot det, som mest brukas, hur dåraktigt detta än kan förefalla henne. Om hur den moderna kvinnodräktens alla mod hufvudsakligast bestämmas af den parisiska demimondens damer, talar Viktor Rydberg utförligt i sin lilla broschyr "Om nakenhet och klädesätt", sid 17 och följande, och hänvisar jag intresserade till denna lilla skrift. -- Ja, må det ej dröja alltför länge, innan svenska kvinnor allmänt insett det förnedrande i att blindt följa pariserkokotternas modenycker och satt just svenska dräkterna i stället för de franska! Må den tid ej vara långt aflägsen, då en svensk kvinna (åtminstone inom sitt eget land) kan uppträda i en svensk dräkt utan att bli ansedd för att vara -- utklädd!
    Den enda, i någon mån befogade invändningen mot allmogedräkternas återupptagande torde vara den, att om vi oskcå böra afskudda oss det främmande oket, så höfves det bättre hvar och een att sträfva ifter individualitet i klädseln än att återupptaga bruket af nationaldräkter, hvilka ju i viss grad verka uniform. Men nu är det i verkligheten så, att långt ifrån alla individers smaksinne af naturen är så utprägladt aller blifvit så uppodladt, att väljande af färger, tyger och snitt till dräkten icke förorsakar besvär och svårigheter, som hittills mest förorsakat modens förefintlighet. Förebilder för vår dräkt komma vi nog också länge än att behöfva, men hvarför kunna ej dessa få vara svenska?
    På konstens, textil- och äfven möbelindustriens område gör sig i våra dagar en nationell rörelse gällande i vårt land. Må då också klädedräktens bli påverkadt däraf, så att än en gång vår store Tegnérs ord måtte kunna tillämpas på svenskan:
        "Osmakligt var ej hvadhelst som nämndes som svenskt, Hans sinne som hans dräkt *) var varmt och fosterländskt."
*) Kursiveringen gjord af uppsatsens förf.

*   *   *   *   *   *   *

   Endast den omständigheten, att våra nationaldräkter utarbetats af en till kropp och själ frisk och sund, arbetande landtbefolkningen, borde ju vara en tillräcklig borgen för deras lämplighet i hygieniskt och ekonomisk afseende, om det nu ej en gång för alla vore så, att allt mänskligt är behäftadt med svagheter. Säkert är emellertid, att de i allmänhet uppfylla de estetiska fordringar, vårt svenska skaplynne ställer på en klädedräkt. Eller hvarför skulle vi annars allmänt erfara en känsla af välbehag vid anblicken vid anblicken af nationalklädda människor? Hvad nu särslildt den hygieniska sidan af saken beträffar det ju obestridligt, att i den moderna kvinnodräkten en hel del olämpliga, ja, hälsovidriga detaljer förekomma, såsom redan i det föregående anmärkts. Så t.ex. dessa släpande kjolar, som tvinga sina arma bärarinnor att alltid använda åtminstone ena handen som kjoluppehållare och som, genom det damm, de införa från gatan, så mycket bidraga till att fördärfva luften i våra boningsrum. Hvad nu åter sådana smaklösheter beträffar, som krinolinen och turnyren, så tycks, glädjande nog, nutidskvinnans estetisk bildning dock så pass mycket förkofrats under det sista decennierna, att dessa bruk gjort sig omöjliga för framtiden: de försök, som på senare tid gjorts för att återupplifva dem, ha misslyckats. Likaså är det, hvad underkläder beträffar, glädjande kunna konstatera, att snörlifvet ej numera är oumbärligt för varje kvinna, som vill vara "chic", om det dock torde dröjs länge ännu, innan det  för alltid blifvit förvisadt till den plats, där rätteligen borde inneha: skräpkammaren. Den det intresserar att något närmare studera den moderna kvinnodräktens olämplighet och det praktiska, hygienisk anordnandet af underkläderna, hänvisar jag till en broschyr av d:r Karolina Widerström med titeln "Den kvinnliga klädedräkten, betraktad ur hälsans synpunkt"; det lilla häftet tillhör småskriftserien "Svenska spörsmål".

Angående den yttre dräkten, klädningen, säger författarinnan till nyssnämnda broschyr på ett ställe följande: "Vi göra klokast uti att öfverlämna reformerandet af den yttre dräkten åt tiden och den växande upplysningen." Redan innan detta yttrande fälldes, hade här i Sverige af "Dräktreformföreningen" föreslagits en modell till klädning, nämligen den modifierade fornnordisk, som dock ganska snart öfvergivits, troligen emedan dess snitt ej lämpade sig för ett samtidigt begagnade hvarken af förkläde eller kortare ytterplagg, enär den bestod af en "underklädning" och en "öfverdräkt" af sinsemellan olika längd, sålunda tillsammans med nyssnämnda plagg erbjudande flera horisontala linjer, än hvad skönhetssinnet kunde medgifva. Senare har et av fröken Kristine Dahl från Norge förordade modifierade s.k. empiredräkten. Denna ser man nu bäras af en och annan, dock af jämförelsevis ganska få.

Men ingendera af ofvannämnda reformdräkter lyckades det att införa i bruk den tillräckligt korta klädningskjolen, den som slutar minst 10 men helst cirka 15 cm. från marken, d.v.s. en kjol, som ej utgör hinder för sin bärarinna vid någon sysselsättning eller rörelse för att nu icke äfven nämna väglag. Och dock är väl just den alldeles för långa kjolen det svåraste hos den moderna kvinnodräkten (underkläderna härmed lämnade ur räkningen). Troligtvis är och förblir en så kort kjol som den ofvanbeskrifvna omöjlig att genomföra i någon annan dräkt än i en, som är utarbetad efter samma principer som våra nationaldräkter, helt enkelt därför, att i hvarje annan dräkt ter sig mer eller mindre ful. Om man med eftertanke betraktar våra folkdräkter, så märker man, hue rent av mästerligt allmogen förstått afväga proportionerna i dräkten så, att både nyttans och skönhetssinnets fordringar blifvit tillgodosedda. Den korta kjolen, som det praktiska landtfolket insett vara en nödvändighet, ter sig ej ful, emedan det korta lifstycket utan ärmar harmonierar med den. Och dessa drag: den korta kjolen, lifstycket utan ärmar och den hvita öfverdelen med sina skjortärmar, som lämna armarna full rörelsefrihet, de karaktärisera nästan samtliga våra allmogedräkter. Hvad vore då enklare, när en reform insetts såsom oundgänglig, än att upptaga dessa nationaldräkter till allmänt bruk? Det är visserligen sant, att flere av dem erbjuda detaljer, som äro mindre praktiska eller mindre tilltalande för skönhetssinnet, med då grundprinciperna, efter hvilka de äro uttänkte, äro de riktiga,  vore det väl skäl i att behålla denna riktiga grund och på den bygga vidare. Det vill med andra ord säga, att, där de bortlagda folkdräkterna ej i hvarje liten detalj kunna återupptagas sådana de sist brukats, så kunna vi väl då hellre i smråd med hvarandra förbättra det, som bör förbättras, hellre än att helt förkasta det svenska och i stället blindt lyda utländska nycker. (Det är ju för öfvrigt ett kändt faktum, att äfven våra allmogedräkter med tiden, ehuru ytterst långsamt, undergå förändringar, så att de nyss åsyftade modifieringarna af de bortlagda dräkterna n.b. om de utföras af pietetsfulla och förstående händer och sinnen, visst ej vore att anse som ett helgerån.)

Den, som en gång varit klädd efter modejournalen och som sedan öfvergått till allmogedräkten, (de äro ju ej ännu många i vårt land, men dock flere än en) vet bäst, hvilken oerhörd skillnad det är emellan det ena och det andra klädselsättet i ekonomiskt afseende. Det är ju och helt naturligt, att en dräkt, som underkastad de växlingar, modetidningarna ständigt föreskrifva, till följd af ofta förekommande moderniseringar och ändringar, blir mer kostsam och vid förfärdigandet fordrar mer konstfärdig händer än en dräkt, som ej blir omodern och därför ej behäfver ändras och ej heller företer några invecklade detaljer. Då i den moderna dräkten det i allmänhet är tygets och garneringens dyrbarhet, som skall göra utseendet, åstadkommes oftast i allmogedräkterna med ringa kostnad en god verkan genom de vackra, klara färgerna, dessas harmoniska sammansättningar och de färgrika broderierna.

Hur stora summor, som nu gå till utlandet, tack vare den starkt uppdrifvna lyxen på klädedrdäktens område, skulle ej, ifall ett enkelt nationellt klädesätt blefve mer allmänt, komma vårt eget land till godo. Men genomförandet af det sistnämnda klädselbruket skulle vi både gagna vårt land och äfven för vår egen del få bättre användning för en del af våra inkomster.

Hvad den estetiska sidan af klädselfrågan beträffar, så torde parisermodens uppkomst borga för att den moderna dräkten oftast komponeras utan hänsyn till skönhetslagarna, under det att våra allmogedräkter, en frukt af folkets friska, sunda fantasi, äro ett troget uttryck för dess estetiska nivå. Att särskildt det svenska folkets smaksinne är högt utveckladt, därom är såväl svenska som utländska konstnärer tämligen öfverens. Jämför man också våra svenska folkdräkte med flere af utlandets, så undrar man öfver, att sådna smaklösheter, som många af de senare förete, kunnat bevaras i bruk längre än våra egna vackra dräkter, af hvilka nu endast ett fåtal lefver kvar bland folket.

Är det möjligt att tänka sig en sund, harmonisk utveckling hos ett folk, som ignorerar sina gåfvor och anlag för att i itället så mycket som möjligt sträfva efter andlig nivellering, likformighet med andra nationer? Helt säkert lika litet, som det duger för en människa som vid valet af lefnadsbana, underlåta en grundlig pröfvning af den egna begåfvningen och individualiteten, ifall hon skulle komma på sin rätta plats i lifvet, d.v.s. den, där de största utsikterna finnas för henne att en fortvarande andlig hälsa och utveckling. Nej, utvecklingen enligt egenarten är en naturlag, mot hvilken ingen ostraffadt bryter, och det behöfvas oss svenskar, att vara svenskar "ej blott till namnet utan äfven till gagnet", som det gamla ordspråket lyder. Och äfven på ett sådant område som klädedräktens borde väl då också svenskt kynne få göra sig gällande!

*   *   *   *   *   *   *

Mer och mer tycks den åsikten få vika, att somliga människor skulle vara till endast för att göra det tunga, grofva arbetet, kropparbetet, under det att andras uteslutande uppgift skulle vara att odla sin själ, sig själf och andra till fromma, Om också ännu arbetet i många afseenden är och på grund af flere orsaker äfven till en del måste förbli ojämt fördeladt, inser man nu likväl allmänt, at såväl kropp som själ behöfver öfvning och träning för att en harmonisk utveckling af människans väsen skall möjliggöras. Samhället har dragit försorg om utjämnandet af de förut befintliga ojämnheterna härutinnan genom att på många sätt bereda det kroppsarbetande folket tillfälle till intellektuella sysselsättningar, såsom t.ex. genom skolor, föreläsningar, folkbibliotek etc. Å andra sidan har bland de icke kroppsarbetande befolkningen nödvändigheten af kroppsrörelser insetts, och gymnastiska öfningar, idrott och friluftslekar af alla slag allmänt kommit i bruk, ja, äfven det egentliga kroppsarbetet börjat aktas mera. Allt eftersom kvinnan mer och mer drages in i detta arbets- och sportslif, blir den parisiska dräkten (märk, att det är hvarken arbetande eller sportidkande individer, den härstammar ifrån!) mer olidlig för henne och behofvet af en dräkt, i hvilken hon fritt kan röra sig, mer och mer kännbart.

I hvilken riktning den svenska kvinnans dräktreform borde gå, har vår kronprinsessa med sin vakna, praktiska blick insett, och ej nog därmed, hon har ock i praktiken försökt reformen på sitt gods, Tullgarn, i det hon för åtskilliga år sedan infört den vackra Österåkersdräkten, ehuru i något modifierad form. Och ännu arbetar trots sin svaga hälsa den verksamma furstinnan på förverkligandet af det mål hon sträfvar till: att få se de svenska dräkterna gängse i bruk bland de svenska kvinnorna, så genom att äfven på Öland rekonstruera en folkdräkt, till hvilken modellen förra året blef färdig.

Det var under en längre tids vistelse på Tullgarn, som undertecknad blef i tillfälle själf pröfva och och fundera öfver nyssnämnda reform. Ju mer jag tänkte öfver den, dess mer öfvertygad blev jag om att detta var en dräktreform i rätt riktning. Jag beslöt att göra idén am nationaldräkternas återupptagande känd i så vida kretsar som möjligt och började våren 1901 söka intressera folk för en sammanslutning i saken. Någon förening kom emellertid ej till stånd förrän våren 1902, då Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen bildades, med mål att utgöra en opposition mot det utländska modetyranniet och ett medel till att få allmogedräkterna allmännare i bruk. Äfven har inom föreningen komponerats en ny dräkt i nationalfärgerna, den s.k. allmänna svenska nationaldräkten, och såväl denna som äfven andra ha redan af flera medlemmar anlagts. För idéns befrämjande verkar föreningens ombud på flera platser i landet. *)
') Närmare upplysningar om föreningens verksamhet lämnar, mot porto, Fru Märta Jörgensen, Falun. (Märta Jörgensen dog i Falun 1967. Min kommentar, Bo Skräddare).

Det grundläggande arbetet för nationaldräkternas återupptagande torde få tillskrifvas doktor Artur Hazelius, mannen som med det äkta svenska sinnet och den okufvliga viljekraften. Det var han, som först väckte de bildades intresse för de svenska folkdräkterna, och det är hufvudsakligast genom hans försorg, som studiet af dessa i Nordiska museet kan bedrifvas. --- Ett fosterländskt sträfvande på klädedräktens område ådgalägga ock de båda sällskapen Philochoros och Svenska Folkdansens vänner, som arbeta för de svenska folkdansernas återupptagande och i samband härmed äfven uppmuntra bruket af allmogedräkterna. Hvad dessa båda sistnämnda föreningar beträffar, vore det önskeligt, att deras medlemmar oftare, än hvad nu sker, begagnade sina nationaldräkter äfven utom "lekstugorna", emedan detta säkert skulle bidraga till utrotandet af den bland folk inbitna föreställningen, att bärandet af dessa dräkter är liktydigt med utklädning.**)
**) Äfven tidningen 'Idun' deltager i det fosterländska sträfvandet genom att låta sin Modetidning för i år publicera en serie nationaldräktsbeskrifvningar.

När vi kommit därhän, att sträfvandet efter ett nationellt klädselsätt i stället för det franska blifvit mer allmänt kändt och äfven af personer med konstnärlig begåfning och utbildning omfattadt, så att de lämna sin auktoritet åt och sin insats i arbetet, skall det helt visst fortare leda till önskadt resultat, än hvad den ytliga betraktaren af hela företeelsen nu kan förmoda. Emellertid är det framför allt ihärdighet och mod att bryt med det invanda och att sätta oss öfver "hvad folk säger", som skall föra oss därhän, att vi kunna bära nationaldräkt hvar och när som helst.

Denna klädedräktsfråga saknar för öfvrigt ej heller social betydelse. Det blir mer och mer tydligt, att franska revolutionens jämlikhetsproncip förr eller senare kommer att bli genomförd i ganska stor utsträckning, hur mycket motstånd den än röner här och där, särskildt i vårt land, där klass-skillnaden frodas mera kanske än i något annat af de germanska länderna. Härvidlag spelar klädedräkten ingen liten roll, hvad den kvinnliga befolkningen angår: den manliga jämlikhetsdräkten är redan genomförd. Se, hur tjänsteflickorna och fabrikarbeterskorna ofta lägga ned hela sin arbetsförtjänst på kläder för att på söndagspromenaden kunna briljera med lika moderna och lika fina dräkter som "de bättre". Hvart skall det till slut taga vägen med all denna lyx i klädväg, om ej snart den bildade kvinnan, hon, som ändå förblir den tongifvande, öfvergår till ett dräktbruk, som rimligtvis kan följas af äfven lägre aflönade medsystern! Man behöfver sannerligen ej förvåna sig öfver att en gång en utländing, på tal om svenskarnas dyrbara vanor utbrast: "Hur ha kvinnorna med sin ringa arbetsförtjänst råd att i klädningar, kappor och hattar följa det växlande modet?"

Någon har sagt, att de revolutionära tankarna äro tidens, ej våra egna. Däraf skulle det ock komma sig, att ofta ungefär samtidigt, men på olika orter och af olika individer, samma upptäckter och uppfinningar göras, eller att flerstädes hvarandra liknande andliga rörelser göra sig gällande ungefär vid samma tidpunkt. I våra dagar och i vårt land är det nationellas berättigande den tanke, som tenderar till att bli en pånyttfödande kraft å många af kulturens områden. Det är att hoppas det denna tanke så får genomsyra allt och alla, att detta utländska godtköpskram och glitter, som nu brederut sig och bländar svenskarnes ögon, måtte vika och i stället allt, som är gediget och svenskt kommer att göra sig gällande!

---------<0>----------    

Bildsida med Sverigedräkter.  Åter till Bo Skräddares sida ett.     
   Åter till sida ett.  
Mailadress 
Läs historien om Sverigedräkten.  The story in English.